Är lönebidrag en fördel eller en nackdel?
Att arbeta är viktigt, både för den enskilda individen och för samhällsfunktionen. Så har vi i alla fall fått lära oss redan i grundskolan. Ända sedan mänsklighetens begynnelse har våra dagar varit fyllda med arbete. Vi var då tvungna att samla in växter att äta och vatten eller växtsafter att dricka.
Stor förändring skedde när vi lärde oss att behärska elden för 1,5 miljoner år sedan. Det blev ett arbete kring maten. Till detta har sedan kommit fler arbetsuppgifter och om vi ser på livsmedelshanteringen så har det idag blivit en hel industri. På liknande sätt har mycket av det vi nu kallar för arbete uppstått.
Dagens arbete består framförallt av produktion av varor och tjänster som tillhör dagens samhälle. Men hur ska allt arbete fördelas mellan oss boende i Sverige?
Är arbete en rättighet eller skyldighet? Jag har från skolåren lärt mig att alla måste bidra till sitt uppehälle, alltså är det en skyldighet. Undantagna från detta var människor med sjukdomar eller skador och dessa sattes istället på institutioner. I mitten av 1990 talet det vill säga vid LSS tillkomst, ändrades situationen. De funktionsnedsatta kunde med hjälp av personliga assistenter flytta ut i samhället. De började att förbruka varor som fanns och de behövde där med tjäna pengar för sitt uppehälle och sin konsumtion.
Men nu var vi istället tänkbara arbetsföra medborgare.
Men blev det verkligen så mycket mer arbete för oss funkisar? Det var en besvärlig arbetsmarknad i början av 2000-talet. De styrande i samhället ville därför förenkla vår situation med ett lönebidrag, som skulle minska arbetsgivarnas ”risktagande” när de anställer en människa med nedsatt arbetskapacitet.
Ett trumfkort som öppnar upp arbetsmarknaden för oss funkisar?
Framförallt Handikappförbunden protesterade och sa att det kunde uppfattas som positiv särbehandling och det fanns risk att vi skulle låses in i ett bidragssystem och dessutom skulle vi hamna utanför löne- och karriärsutvecklingen.
Och, hur blev det?
Vid många anställningar användes lönebidraget som det var avsett det vill säga arbetsgivaren betalade hela lönen först efter 4 år. Lönebidraget beviljas fortfarande, men med samma belopp som år 2000!? Vad har hänt eller bättre sagt vad har inte hänt?
Man hade beräknat att bidraget skulle vara ungefär 80 % av medellönen och år 2000 blev bidraget 16 700 kr per månad. Sedan dess hade gått 15 år och medellönen har stigit med 10 000 kr, men lönebidraget är fortfarande med samma belopp, alltså bara 55 % av medellönen.
Är ett bidrag på 16 700 kr till en heltidslön för en funktionsnedsatt arbetstagare tillräcklig kompensation för en arbetsgivare idag? Har inte ”risktagnings – ersättningen” blivit för låg för att över huvud taget fungera som ett trumfkort när vi söker arbete?
Vi och våra kompetenser är viktiga både i samhället och i arbetslivet.
Vi får aldrig glömma detta eller låta oss bli undanknuffade på arbetsmarknaden.
Ulrika Båhlerud [email protected]
Är blod tjockare än vatten när man bygger upp sin personliga assistans?
Föräldrar till barn födda med funktionshinder får problem när barnet behöver personlig assistans, det vill säga mer praktisk hjälp än föräldrarollens vanliga uppgifter. Men även vi som blir funktionshindrade som vuxna upplever svårigheter när de första assistenterna ska väljas. Hur ska man leta? Vem ska man anställa?
Många föräldrar tycker att det är självklart att fortsätta ta hand om sitt barn, fast nu som personliga assistenter. Det måste ju vara lättast för dem ”som känner och kan sitt barn bäst”. De flesta föräldrar tror också att barnet kommer känna större trygghet och integritet under sin uppväxt med föräldrarna som assistenter. En stor fördel anses också vara att slippa främmande människor i hemmet och i familjen. Vem tycker det?-Den assistansberättigade? Föräldrarna?
Under hela uppväxten, ifrån spädbarnsåldern och upp till vuxen ålder präglas tiden av en ständig frigörelseprocess och strävan mot självständighet. Vi börjar alltså redan när vi försöker krypa. Att föräldrarna är involverade i barnets utveckling upp till ett par år ifrågasätter väl ingen, men hur blir det senare? Ett barn är ju under sin mognad ofta i protest mot föräldrarnas inflytande. Hur gör föräldrarna då? Extra tydligt måste det bli när barnet kommer upp i puberteten och kanske med all kraft vänder sig emot dem.
En extra stor svårighet ligger i att föräldrarna oftast har svårt att skilja sin roll som förälder från sin professionella roll som personlig assistent. En annan fara kan vara att den anhörige blir ekonomiskt beroende av sin tjänstgöring som assistent och blir i beroendeställning vilket leder till försvårad frigörelse för barnet. Kan man som förälder och assistent bistå sitt barn att frigöra sig ifrån en själv? Till exempel att tjuvröka, låna mammas kläder utan tillstånd eller befinna sig i gränslandet för det tillåtna.
Då ”barnet” fyller 18 år och blir myndigt upphör det juridiska föräldraansvaret och den unga människan förväntas av samhället att ta eget ansvar för sig själv, sin ekonomi, ingå avtal och handla på internet mm, förutsatt att individen inte är omyndigförklarad.
Man har funnit att om överbeskyddandet av barn med funktionshinder får fortsätta upp i vuxen ålder finns risk att tryggheten föräldrarna vill ge övergår till en sluten värld för individen, som i värsta fall blir rädd för allt som finns utanför den egna bubblan.
Fortfarande än idag har anhöriga lägre förväntningar på funktionsnedsatta barn än de har på deras syskon. Föräldrarnas låga förväntningar på självständighet och ett eget vuxenliv överensstämmer med samhällets syn på vuxna funktionshindrades rätt till eget liv och självbestämmande. Detta märks tydligt när en funktionsnedsatt gör vad som förväntas av en medborgare men anses ”duktig” när det görs.
Men även när man är vuxen och har anhöriga som assistenter och kanske till och med god man kan det uppstå problem och samarbetssvårigheter assistenter emellan. Assistenterna som då också är familjemedlemmar löser kanske då problemen utan att sätta den assistansberättigade i första rummet, varken som anhörig eller brukare.
Man bör verkligen fundera över vem eller vilka som bäst passar som personliga assistenter och vilka man hellre har som anhöriga.
Ulrika Båhlerud [email protected]
Är tillgänglighet en inbjudan?
Och är otillgänglighet samma sak som att vi inte är välkomna?
Det blir allt mer tillgängligt i Sverige. Det mesta har blivit bra med nybyggda offentliga platser och ska vi till ett sjukhus eller en kommunal inrättning av nyare typ är nästan allt OK. Det blir genast svårare om byggnaderna är mer än 30 år gamla. Då finns det oftast trappor, trösklar och smala dörrar. Man försöker att ta bort hindren allt eftersom men en del lokaler är för gamla och kan inte göras tillgängliga.
Jag hoppas att dessa offentliga inrättningar letar efter nya lokaler och att problemen snart är ur värden. För visst borde vi kunna kräva av åtminstone kommunala och statliga myndigheter att de är tillgängliga.
Diskrimineringslagen har förstärkts i år och blivit tvingande, bristande tillgänglighet är nu en ny form av diskriminering i lagstiftningen – som måste åtgärdas. Det kan bli svårare och dyrare för mindre butiker och restauranger att göra lokalerna tillgängliga och undantagna från förbudet är fortfarande företag med mindre än tio anställda. Men, faktum är att de flesta butiker och restauranger faktiskt har färre än tio anställda.
Jag lyssnade på radion här om veckan, i programmet frågade man de olika branschorganisationerna inom handel- och restaurangområdet om tillgänglighet och diskriminering. Två av tre ville inte uttala sig och den tredje var väldigt vag i sina formuleringar. Men klart var att man inte ville se bristande tillgänglighet som diskriminering. Det ordet är en alldeles för stark stämpel för en enskild butik.
Om man tycker att det blir för stora kostnader för ägaren och att man därmed anser det som icke lönsamt, då tycker jag att man tar ställning; att man menar att människor med funktionsnedsättning inte är välkomna som kunder. En fråga om diskriminering alltså. Våra pengar tycks inte lika mycket värda.
Om fastighetsägaren gör lokalerna tillgängliga enbart efter lagar och regler kan det bli betydligt dyrare än om hen istället anlitar de med kompetens, till exempel genom att konsultera och involvera oss funkisar. Det finns ett professionellt företag, Funka, som specialiserat sig på tillgänglighetsfrågor. Genom ett sådant förfarande får ägaren också en mycket bättre förståelse för frågan i stort och i hens butik eller restaurang i synnerhet.
Men inte bara butiker och restauranger måste vara tillgängliga för att garantera att vi kan vara likvärdiga konsumenter. Mycket annat i samhället behöver förändras.
Idag används nätet ofta för beställningar och bokningar, men behöver man service för att man är funktionsnedsatt blir allt genast krångligare. Varför? Borde det inte vara lika lätt och smidigt för oss?
Många funkisar vill gärna använda kontanter istället för kort när de går ut och handlar eller äter. Det flesta går då till bankomaten. Men hur många bankomater kan användas av rullstolsburna? Även bankerna måste göra sina tjänster tillgängliga.
Mycket av dagens konsumtion sker på nätet, till exempel beställning och bokning av biljetter. Vi som behöver anpassade sittplatser måste ringa och boka direkt. Dessutom ska biljetterna hämtas i kassan. Det är alltså både omständligare och mer tidskrävande. Kan det inte göras enklare för oss så får det i alla fall inte vara bökigare. Jag har dessutom ett flertal gånger upplevt att platserna för oss funkisar varit sämre än motsvarande platser för icke funktionsnedsatta.
Jag tror att människor upplever sig mer funktionshindrade på grund av diskriminering, än att de känner sig diskriminerade på grund av sin funktionsnedsättning.
Det allra svåraste området som leder till diskriminering tror jag trots allt är alla fördomar i samhället. Alltför ofta kan man höra nedsättande och kränkande kommentarer om funkisar.
Arbetet med att ökad tillgängligheten för oss är långtifrån slutfört. Regeringen har lovat att under året ytterligare förstärka lagstiftningen om diskriminering. Förhoppningsvis kommer det att förbättra vår situation, så att vi framöver kommer att kunna leva som likvärdiga människor i vårt gemensamma samhälle.
Ulrika
