Är tillgänglighet en inbjudan?
Och är otillgänglighet samma sak som att vi inte är välkomna?
Det blir allt mer tillgängligt i Sverige. Det mesta har blivit bra med nybyggda offentliga platser och ska vi till ett sjukhus eller en kommunal inrättning av nyare typ är nästan allt OK. Det blir genast svårare om byggnaderna är mer än 30 år gamla. Då finns det oftast trappor, trösklar och smala dörrar. Man försöker att ta bort hindren allt eftersom men en del lokaler är för gamla och kan inte göras tillgängliga.
Jag hoppas att dessa offentliga inrättningar letar efter nya lokaler och att problemen snart är ur värden. För visst borde vi kunna kräva av åtminstone kommunala och statliga myndigheter att de är tillgängliga.
Diskrimineringslagen har förstärkts i år och blivit tvingande, bristande tillgänglighet är nu en ny form av diskriminering i lagstiftningen – som måste åtgärdas. Det kan bli svårare och dyrare för mindre butiker och restauranger att göra lokalerna tillgängliga och undantagna från förbudet är fortfarande företag med mindre än tio anställda. Men, faktum är att de flesta butiker och restauranger faktiskt har färre än tio anställda.
Jag lyssnade på radion här om veckan, i programmet frågade man de olika branschorganisationerna inom handel- och restaurangområdet om tillgänglighet och diskriminering. Två av tre ville inte uttala sig och den tredje var väldigt vag i sina formuleringar. Men klart var att man inte ville se bristande tillgänglighet som diskriminering. Det ordet är en alldeles för stark stämpel för en enskild butik.
Om man tycker att det blir för stora kostnader för ägaren och att man därmed anser det som icke lönsamt, då tycker jag att man tar ställning; att man menar att människor med funktionsnedsättning inte är välkomna som kunder. En fråga om diskriminering alltså. Våra pengar tycks inte lika mycket värda.
Om fastighetsägaren gör lokalerna tillgängliga enbart efter lagar och regler kan det bli betydligt dyrare än om hen istället anlitar de med kompetens, till exempel genom att konsultera och involvera oss funkisar. Det finns ett professionellt företag, Funka, som specialiserat sig på tillgänglighetsfrågor. Genom ett sådant förfarande får ägaren också en mycket bättre förståelse för frågan i stort och i hens butik eller restaurang i synnerhet.
Men inte bara butiker och restauranger måste vara tillgängliga för att garantera att vi kan vara likvärdiga konsumenter. Mycket annat i samhället behöver förändras.
Idag används nätet ofta för beställningar och bokningar, men behöver man service för att man är funktionsnedsatt blir allt genast krångligare. Varför? Borde det inte vara lika lätt och smidigt för oss?
Många funkisar vill gärna använda kontanter istället för kort när de går ut och handlar eller äter. Det flesta går då till bankomaten. Men hur många bankomater kan användas av rullstolsburna? Även bankerna måste göra sina tjänster tillgängliga.
Mycket av dagens konsumtion sker på nätet, till exempel beställning och bokning av biljetter. Vi som behöver anpassade sittplatser måste ringa och boka direkt. Dessutom ska biljetterna hämtas i kassan. Det är alltså både omständligare och mer tidskrävande. Kan det inte göras enklare för oss så får det i alla fall inte vara bökigare. Jag har dessutom ett flertal gånger upplevt att platserna för oss funkisar varit sämre än motsvarande platser för icke funktionsnedsatta.
Jag tror att människor upplever sig mer funktionshindrade på grund av diskriminering, än att de känner sig diskriminerade på grund av sin funktionsnedsättning.
Det allra svåraste området som leder till diskriminering tror jag trots allt är alla fördomar i samhället. Alltför ofta kan man höra nedsättande och kränkande kommentarer om funkisar.
Arbetet med att ökad tillgängligheten för oss är långtifrån slutfört. Regeringen har lovat att under året ytterligare förstärka lagstiftningen om diskriminering. Förhoppningsvis kommer det att förbättra vår situation, så att vi framöver kommer att kunna leva som likvärdiga människor i vårt gemensamma samhälle.
Ulrika
