independentliving

Kan man leva ett fullgott liv med personliga assistenter? Det beror alldeles på vilka personer man valt till assistenter. Assistenternas personlighet och förmåga att assistera dig på dina villkor samt din förmåga att arbetsleda är de viktigaste utgångspunkterna.

Vad säger då lagen LSS om personliga assistenter och ditt förhållande till henne/honom? För det första ska man välja sina personliga assistenter (PA) själv. Man kan anställa personen direkt och blir egen arbetsgivare eller anlita ett kooperativ, ett företag eller kommunen att vara assistansanordnare. För det andra ska en PA enligt lagen ge assistans till en viss person och alltså inte som i hemtjänsten springa mellan olika personer varje dag. Men jag tycker att en bra assistent kan säkert assistera fler utan att blanda ihop personernas behov och önskemål och därför kunna välja att ha 2-3 assistansberättigade personer samtidigt.

För det första alltså: Vilka människor vill jobba som assistenter?

Eller vilken/vilka människotyper kan och vill jobba som personlig assistent?

Var söker man sina assistenter?

Hur söker man sina assistenter?

När jag söker efter lämpliga assistenter för min egen assistans och då jag oftast inte känner den personen som söker arbete sedan tidigare, måste jag bestämma mig för viktiga kriterier hos min ”ideal-assistent”. Jag vill bland annat ha kreativa assistenter och det märks lätt vid en intervju. Jag tycker också att intressen visar mycket av personligheten.

För att få tag i hugade personer får man visa sitt intresse på något sätt. Att annonsera är en mycket vanlig metod, till exempel på nätet. Ett annat sätt är att sprida en förfrågan bland vänner på jobbet eller bland sina privata vänner och assistenter.

De egna assistenterna vet hur jag är och vilka förväntningar jag har på nya assistenter och därför är deras tips mycket värdefulla för mig. Om jag tittar på mina nuvarande assistenter är de flesta rekommenderade av mina andra assistenter, vänner och närstående. Bara en av assistenterna har jag fått kontakt med via annons. Och det har lyckats liksom många annonser tidigare.

När man söker assistenter måste man ha en intervju och en kortare tid med introduktion, för att få reda på något om personen. Dessa blir sedan väldigt viktigt både för dig och för den blivande assistenten. Nu kan du ytterligare presentera dig själv och det kommande jobbet. Och den blivande assistenten får också möjlighet att visa upp sig själv. Nu är det första tillfället då ni får välja varandra eller avsluta kontakten. Jag har vid åtskilliga tillfällen träffat personer som inte ville jobba hos mig. Men jag har också träffat personer som jag inte ville anställa. Om ni är på samma våglängd får assistenten chans att lära sig hur du vill ha din assistans.

Alla som behöver assistans behöver däremot inte samma typ av assistenter som tur är. Det är nu en bra personlig assistent börjar att anpassa sig efter dig och den aktuella situationen. Men även du måste anpassa dig, annars får du ingen bra assistanssituation. Eller du blir inte nöjd. Jag har lärt mig att foga mig i olika situationer, men inte helt och hållet, bara så långt som min självständighet tillåter. En bra assistent ska kunna anpassa sig.

En annan viktig egenskap som jag har upptäckt, är empati. När jag är ledsen vill jag inte ha någon som tycker synd om mig. Jag vill ha någon som känner med mig det vill säga empati.

Empati är något som bara kommer fram om du är intresserad av och uppskattar att den andre mår bra.

Anpassningsförmåga och empati anser jag är bland de viktigaste egenskaperna som man bör leta efter först. Sedan kommer dina egna krav och önskemål. Du ska inte vara rädd att tala om vad du kräver av dina assistenter. Om du inte gör det från början kan du få besvärliga situationer som kanske måste leda till uppsägning. Denna situation tär oftast väldigt hårt på oss arbetsledare. Jag har både egna och andras erfarenheter i bagaget. Det finns alltid andra lämpliga assistenter.

Att arbeta med rätt PA kan göra ditt liv nästan som andras eller ofta helt fantastiskt.

Ulrika Båhlerud    [email protected]

Nu har jag äntligen varit på semester söderut, nämligen på Kreta. Min sambo skulle få resan i födelsedagspresent och därför fick jag sköta allt arbete med resan själv. Det var nog därför han tog emot resan. Att planera en längre resa när man har en omfattande funktionsvariation, kräver oftast mer tid.

Förberedelserna började redan i april. Jag hade av någon underlig anledning vid den tiden blivit kontaktad av den lilla resebyrån Antero i Stockholm som tillhandahöll resor med möjligheter till rehabilitering, och tog genast kontakt med ägaren Kerstin.

Kerstin hjälpte mig med boendet men flygresan fick jag ordna själv. Det gick snabbt och enkelt. För att försäkra mig om tillräckligt utrymme i flygplanets inre, föranmälde jag två permobiler och en lift. Jag fick också möjlighet att välja sittplatser.

Den viktigaste detaljen efter detta blev så det kanske svåraste, att bestämma hur många och vilka assistenter som skulle följa oss på resan. Det blev fem stycken och skämtsamt kallade jag oss sju för ”firman Ulrika-Leif”.

Så kom då äntligen avresedagen. Två färdtjänstbussar körde oss till Landvetter för fortsatt färd med flyg till Chania, Kreta. Där hämtades ”firman Ulrika-Leif”, mitt i natten, av hotellets buss för den sista biten till hotell Eria.

Det var ett litet hotell som var anpassat efter grekiska normer. Det vill säga toalett och dusch, inåtgående dörr och cirka 4 kvm. En permobil kunde lätt åka in men på toaletten fick man sitta med öppen dörr. Rummet var inte särskilt stort heller. Fördelen med det lilla hotellet var att det var korta avstånd mellan rummet, restaurangen och poolen. Leif och jag hade två rum, ett till oss och ett till min sovande assistent. För de andra assistenterna hade jag bokat rum på ett ”billigare” hotell inom gångavstånd.

Nu var det dags att börja njuta, vilket för mig också innebar att träna i bassängen. Det var varmt och soligt när vi kom och så förblev det i 14 dagar, alltså hela vår semester. Regnet kom inte till Kreta förrän vi hade åkt hem.

I vår resa ingick flera utflykter. På den första bussresan åkte vi upp och tittade på naturen och de höga bergen. Utsikten över bergen var obeskrivlig. På bergen, som vi kunde se, fanns ingen snö än men utom synhåll fanns mycket högre berg som hade snötäckta toppar. Naturen i övrigt upplevde jag som ganska likt den svenska, men barrträden var ersatta av tuja och liknande växter. Att Kreta inte har så mycket odlingsbar mark syntes tydligt. Marken på bergssluttningarna är uppbyggd som terrassodlingar, eftersom kretaborna måste utnyttja all jord. Att olivolja är en av Kretas främsta produkter gick inte att missta sig på under en rundtur i landet, överallt odlades det olivträd. En av utflykterna var också till olivolje-producenter.

Den mesta tiden tillbringade jag i bassängen. Jag hade alltid med mig en assistent som hjälpte mig upp och ner ur poolen, för att hjälpa mig med vissa rörelser samt att kolla att jag inte drunknade. Efter många år med vattenträning kunde jag nu arbeta självständigt. Det blev en timma per gång och två tillfällen per dag. Att röra sig i vatten, när man i luften inte kan röra sig alls är en jätteskön känsla av frihet. Det var säkert på grund av detta jag tränade så mycket. För att få extra mycket utbyte hade jag också hjälp av en sjukgymnast, som masserade och stretchade mina muskler och leder. Och detta har gett resultat, jättestora resultat trots att det bara varade i två veckor.

Som avslutning på resan uppträdde en väldigt duktig sång- och dansgrupp. Det blev verkligen en upplevelse att se dem utföra folkdanser från Kreta. Framträdandet avslutades med en långdans med gruppen och alla i publiken. Det var ett roligt initiativ men eftersom jag satt i permobilen, underlaget var ojämnt och kvällen blivit både sen och mörk, kunde jag inte delta. För första gången på många år med min funktionsvariation upplevde jag en starkt negativ känsla, en sorg blandad med avundsjuka kom över mig. Det gjorde ont, väldigt ont.

Som alla resor slutade den här också med en hemresa. Fram till Landvetter gick allt bra, men sista biten skulle vi åka med färdtjänsten. Till Landvetter hade vi åkt med varsin buss samtidigt. Men då var det en lördag mitt på dagen, nu en väldigt tidig söndagsmorgon. Jag skulle få en buss kl. 04.00 när vi landat, men Leif min sambo skulle få vänta tills bussen hade kört mig hem och sen vänt tillbaka till flygplatsen, cirka en och en halv timma senare. Det blev verkligen en besk avslutning på en underbar semester. Trots att jag bokat resan mer än tre veckor tidigare. Ett så utdraget avslut för att flygbussen inte klarar av att ta oss med.

UIrika Båhlerud     [email protected]

PS. För säkerhets skull hade jag ju faktiskt kollat med Färdtjänsten inför hemresan och redan fått besked om hur osmidig den sista biten hem skulle bli. Så för sista gången på den här semestern fick jag planera om och ordnade Leifs hemresa med egen bil. Vi kom hem samtidigt.