Människovärdet i kommunens perspektiv
I varje kommun i vårt land finns människor som av olika anledningar behöver stöd och/eller vård. Allt från spädbarn till kroniskt sjuka och äldre. Allt arbete med människor måste baseras på att alla människor har rätt till liv, frihet och personligt säkerhet. Detta står i artikel 3 och 6 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Detta är så allmänt vedertaget att vi anser det självklart. Det måste också vara grunden till alla funktioner i en kommun.
Tyvärr tycker jag att det går slentrian i hanteringen av människor från samhället, speciellt om man är beroende av omsorg och/eller vård. Till denna grupp hör de flesta av oss funkisar. Jag upplever att jag ofta blir av både statliga och kommunala tjänstemän sedd och behandlad med ett mindre människovärde.
I en av kommunerna i Västsverige utspelades följande:
I samband med mottagandet av flyktingar till kommunen ville man försöka påskynda processen till arbete med att kombinera svenskundervisning med yrkesutbildning och praktik. En mycket bra tanke. Bara man inte hade tänkt sig arbetet som personlig assistent.
Utbildningen skulle ske under ett år och skulle innehålla förutom undervisning i svenska även praktiska och teoretiska kunskaper. Teorin skulle omfatta bland annat specialpedagogik, psykologi, etik och människans livsvillkor.
Redan efter fyra veckors studier skulle praktiken börja. Men kommunen hade ju inte tillräckligt med praktikplatser. Av den anledningen skickades ett brev ut till många, kanske alla, assistansanordnare där man efterlyste praktikmöjligheter eller som man utryckte det i tal: ”någon att öva på”. I min enfald tänkte jag mig då en stor docka i plast. Inte kunde jag tänka mig levande människor. Men det var det.
Jag kan absolut inte tänka mig mitt hem och mig som praktikplats. Än mindre för en människa jag inte själv valt ut och som bara delvis kan kommunicera på svenska. I ett jobb som i hög grad är beroende av kommunikation mellan assistent och funkis.
Här visar kommunen verkligen en bristande respekt för människovärdet, vårt människovärde. Tyvärr är det inte bara en kommun och vid ett enstaka tillfälle. Jag tycker att det är en ganska vanlig attityd hos åtskilliga kommuner och deras förvaltningar. Tack och lov är detta synsätt ovanligt hos de biträden som utför det praktiska arbetet.
När det gäller personlig assistans har vi tack vare lagen LSS, möjlighet att välja våra assistenter själva. Men de flesta som utnyttjar kommunens vård och omsorg har inte samma rätt. Tyvärr tycker jag att jag kan se ovan beskrivna brist på respekt för människovärde. Både i planering och organisering av vård och omsorg. Tänk bara på hemtjänstens organisation och många kommunala äldreboendes villkor.
Men alla har samma rätt att bli behandlade som den värdiga människa man är trots beroendeställningen.
Ulrika Båhlerud
[email protected]
www.gil.se
