Kommer en doktor?
Häromveckan vaknade jag täppt i näsan och med skrällande hosta. Så var det min tur att drabbas av den jobbiga influensan som dragit runt på jobbet. Men det var inte värre än att jag kunde fortsätta arbeta. Det var jobbigt, speciellt med den rinnande näsan. Efter en dryg vecka förvärrades situationen. Hostan tilltog och jag fick feber.
Jag kände ett stort behov av läkarkontakt men min funktionsnedsättning och allmänna svaghet hindrade mig från att ta mig till Vårdcentralen. När jag är en frisk funkis tar det mig lång tid och mycket kraft att ta mig upp ur sängen och klä mig. Vad skulle jag göra nu? Ringa efter ambulans? Men vad skulle jag på sjukhus att göra? Det räckte att träffa en doktor som kunde lyssna på mig och mina lungor, och eventuellt ordinera antibiotika.
Förtvivlad ringde jag Vårdcentralen och undrade om man kunde få en läkare hem på sjukbesök. Nej, svarade sjuksköterskan, alla patienter måste komma hit, och om man är väldigt sjuk får man ta ambulans till sjukhuset. Men hon hade ett svagt minne av att hon har hört talas om ”doktorn kan komma”. För att underlätta för mig hittade hon ett telefonnummer på nätet. Tacksamt ringde jag upp numret och fick tid för läkarhembesök några timmar senare.
Läkaren kom och konstaterade att jag hade både luftrörskatarr och en början till lunginflammation. Han ordinerade antibiotika. Sedan kommer vi till den tråkigare delen av besöket: jag skulle betala och det var inte billigt.
Att ta hem en läkare när man ligger sjuk och inte kan ta sig till doktorn är ingen rättighet i Sverige idag. För att undersöka om det verkligen kan vara så illa letade jag på www.1177.se, bara i Stockholm hittade jag en subventionerad jourläkarbil. Varför inte i övriga Sverige?
Ökad tillgänglighet får inte bara vara ett geografiskt begrepp. Sjukvård ska vara lika tillgängligt för alla, oavsett funktionsförmåga. Oavsett bostadsort. Och ekonomiska omständigheter.
Jag har hört talas om en doktor i Rumänien som för femtio år sedan förutspådde att sjukvården skulle bli så dyr att den inte kunde vara allas egendom - är vi där nu?
Att mycket i vårt Sverige inte är jämlikt vet jag. Men jag trodde faktiskt att sjukvården skulle vara lika tillgängligt för alla - oavsett funktion.
Ulrika Båhlerud [email protected], www.gil.se
Människovärdet i kommunens perspektiv
I varje kommun i vårt land finns människor som av olika anledningar behöver stöd och/eller vård. Allt från spädbarn till kroniskt sjuka och äldre. Allt arbete med människor måste baseras på att alla människor har rätt till liv, frihet och personligt säkerhet. Detta står i artikel 3 och 6 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Detta är så allmänt vedertaget att vi anser det självklart. Det måste också vara grunden till alla funktioner i en kommun.
Tyvärr tycker jag att det går slentrian i hanteringen av människor från samhället, speciellt om man är beroende av omsorg och/eller vård. Till denna grupp hör de flesta av oss funkisar. Jag upplever att jag ofta blir av både statliga och kommunala tjänstemän sedd och behandlad med ett mindre människovärde.
I en av kommunerna i Västsverige utspelades följande:
I samband med mottagandet av flyktingar till kommunen ville man försöka påskynda processen till arbete med att kombinera svenskundervisning med yrkesutbildning och praktik. En mycket bra tanke. Bara man inte hade tänkt sig arbetet som personlig assistent.
Utbildningen skulle ske under ett år och skulle innehålla förutom undervisning i svenska även praktiska och teoretiska kunskaper. Teorin skulle omfatta bland annat specialpedagogik, psykologi, etik och människans livsvillkor.
Redan efter fyra veckors studier skulle praktiken börja. Men kommunen hade ju inte tillräckligt med praktikplatser. Av den anledningen skickades ett brev ut till många, kanske alla, assistansanordnare där man efterlyste praktikmöjligheter eller som man utryckte det i tal: ”någon att öva på”. I min enfald tänkte jag mig då en stor docka i plast. Inte kunde jag tänka mig levande människor. Men det var det.
Jag kan absolut inte tänka mig mitt hem och mig som praktikplats. Än mindre för en människa jag inte själv valt ut och som bara delvis kan kommunicera på svenska. I ett jobb som i hög grad är beroende av kommunikation mellan assistent och funkis.
Här visar kommunen verkligen en bristande respekt för människovärdet, vårt människovärde. Tyvärr är det inte bara en kommun och vid ett enstaka tillfälle. Jag tycker att det är en ganska vanlig attityd hos åtskilliga kommuner och deras förvaltningar. Tack och lov är detta synsätt ovanligt hos de biträden som utför det praktiska arbetet.
När det gäller personlig assistans har vi tack vare lagen LSS, möjlighet att välja våra assistenter själva. Men de flesta som utnyttjar kommunens vård och omsorg har inte samma rätt. Tyvärr tycker jag att jag kan se ovan beskrivna brist på respekt för människovärde. Både i planering och organisering av vård och omsorg. Tänk bara på hemtjänstens organisation och många kommunala äldreboendes villkor.
Men alla har samma rätt att bli behandlade som den värdiga människa man är trots beroendeställningen.
Ulrika Båhlerud
[email protected]
www.gil.se
