independentliving

Ofta funderar jag över hur funktionsnedsatta personer i Sverige klarar sig ekonomiskt. Jag hade ju ”tur” som inte fick min funktionsnedsättning före arbetslivet, jag hann tjäna lite pengar och får därmed en hygglig pension. Men hur har alla de som inte kan gå i arbete sedan de slutat skolan?

Jag tänker mig en 20-åring som har genomgått gymnasiet men som på grund av sitt funktionshinder inte kunnat få något arbete.

Den låga inkomsten är nog inte det enda problemet som möter den unga funkisen. Hen kanske vill flytta hemifrån och får då säkert svårt att hitta en anpassad lägenhet eftersom dessa är få. Anpassade lägenheter har dessutom ofta en högre hyra. Tack och lov finns hyresbidrag.

Sedan får vi inte glömma alla andra fördyrande kostnader som en funktionsnedsättning medför. Klädkontot för funkisar kan bli större eftersom rullstolsanpassade kläder är dyrare. Till detta kommer extra utgifter för fritidssysselsättningar, sjukvårdskostnader och så vidare. Listan på produkter och tjänster som vi måste använda kan göras hur lång som helst.

Jag måste erkänna att vi som kompensation kan söka en ”handikappersättning”, men denna är låg och räcker inte på långt när.

Att sen vara verksam i olika aktiviteter medför också extra kostnader i form av inträdesavgifter, medlemsavgifter, resekostnader, eventuella kläder med mera.

Hos det svenska folket har fritiden blivit en alltmer viktig del av livet. Så även för oss funkisar. Hur ska då fritiden utformas? Många utövar idrott, har olika hobbyverksamheter och går på teater till exempel, dessa sysselsättningar blir då självklara. Men man kanske skulle kunna umgås bara vänner emellan, för att dra ner på kostnaderna?

Svenskens livsstil har med åren ändrats och nu vill de flesta av oss leva ett behagligt liv fyllt av njutning och/eller spänning. Vi funkisar vill också ha det så. Men är samhället tillgängligt för sådana aktiviteter?

Tillgängligheten till opera och andra klassiska musikupplevelser tycks ha prioriterats av myndigheterna i samband med anpassningsarbetet. Jag tror att man sett dessa aktiviteter som mer lämpliga och passande för oss än till exempel idrottsevenemang, rock- och popkonserter eller andra händelser av upplevelsekaraktär. Varför?

Att träffa vänner kan låta väldigt enkelt men är man funkis kan många problem uppstå. Är vännernas lägenheter eller hus tillgängliga? Kan vi överhuvudtaget komma dit? Om vännerna och vi vill träffas på en restaurang, är denna tillgänglig? Om vi tänker på alla möjligheter människor har att ses och umgås, så uppstår genast frågan om tillgänglighet.

Jag kan mycket väl tänka mig att många vänner tappar lusten att umgås med oss om allt hela tiden är så omständligt.

Det är tyvärr många som succesivt blir mer och mer ensamma i sina anpassade bostäder. En samhällsmedborgare, som bara med sin existens tillför samhället så mycket positivt, reduceras istället till ett vårdobjekt. Och en kostnad.

Ensamhet leder oftast till utanförskap och senare isolering och mindre socialt deltagande. Förutom att man blir en kostnad så konsumerar man inte heller längre - ingen bio eller andra nöjen. Inga nya kläder. Inga restaurangbesök. Bara enkel mat.

Vad händer om vi inte har råd att delta i dyra fritidsaktiviteter? Eller om aktiviteterna inte är tillgängliga?

En isolerad människa försvinner snart från vad vi kallar samhället. Ett samhälle med människor i utanförskap är inte ett välfärdssamhälle.

Vi måste värna om samhället, och samhället måste värna om alla människor. Även de som inte hänger med.

Ulrika
[email protected]