independentliving

Valet är över. Vad har vi fått? Kaos! Hela Sverige befinner sig i kaos. Men för mig är kaos inget nytt. Jag är van vid kaos. Vardagskaos. Sedan 1994 och personlig-assistans-reformen har många tillfällen i mitt liv som funktionsnedsatt och assistansberättigad blivit kaotiska. Varför?

Vid alla arbetssituationer måste naturligtvis jag som arbetsledare för mina personliga assistenter ge klara och tydliga arbetsinstruktioner. Detta är speciellt viktigt när en ny assistent börjar. Hon kan varken mig, den aktuella arbetssituationen eller arbetsplatsen. Det är vid dessa situationer som jag verkligen måste ta det lugnt. Alla som känner mig vet att jag har svårt för att ta det lugnt och att jag helst vill ha många järn i elden samtidigt.

Tänk dig följande:

Jag håller på att vattna blommorna när jag plötsligt får syn på ett brev jag har glömt att öppna. Min assistent får sprätta upp kuvertet och läsa högt för mig om ett möte jag måste gå på. Hon får lämna krukväxterna och i stället hämta min almanacka och anteckna. I den får jag syn på att jag bokat in ett annat möte i kväll och är tvungen att ringa och beställa färdtjänst. Min assistent får ta min mobiltelefon till detta. Medan hon sitter och väntar i telefonkön ringer den vanliga telefonen och assistenten måste hjälpa mig att svara också i denna. Under tiden jag sitter och pratar med min sambo i telefonen kommer min assistent fram i telefonkön och ska beställa resan. Men hon vet varken vart eller när jag ska resa. Hon måste alltså avbryta mig i mitt samtal för att få reda på tid och resmål. När så min assistent fått uppgifter av mig återupptar jag mitt samtal med sambon. Assistenten vill sedan, innan hon bestämmer med telefonisten, meddela mig tiden hon fått för mig så att jag kan bekräfta. Under tiden fortsätter jag med mitt samtal. När jag ser att hon blir ledig blir jag kaffesugen och ber henne att sätta på en kopp. Under tiden fortsätter mitt samtal i telefonen. När kaffet är färdigt avslutar jag samtalet och dricker en kopp kaffe tillsammans med min assistent. Och sedan avslutar vi vattningen av krukväxterna.

Att många personliga assistenter kan uppleva en sådan här situation som stort kaos har jag blivit tvungen att förstå, och att jag därför också helst bör undvika dem.

Under de senaste dagarna har jag frågat mina assistenter om deras minnen från sådana här situationer, men det verkar som om jag lugnat ner mig lite.

Assistenterna som jag anställt under senare år förstår inte vad jag talar om. Däremot berättar min sambo för mig att jag nu för tiden har ändrat mitt beteende något. Jag vill inte längre göra så mycket som möjligt på kort tid men utnyttja tiden på bästa sätt när jag får tid över. Jag kan bara inte ta det lugnt och göra ingenting (kanske en kvinnlig egenskap).

En sådan situation är till exempel att när jag har 10 minuter ”ledigt” innan nyheterna på TV:n börjar så vill jag plocka undan disken och duka fram till frukosten morgonen där på.

Att jag vill vara effektiv som jag beskrivit tidigare i bloggen är nog en rest från yngre år, innan jag hade mitt funktionshinder. Då kunde jag tänka på att göra en sak nästan samtidigt som jag också gjorde det. Nu när jag tänker på att göra något måste jag först formulera i ord till min assistent som också ska förstå vad jag säger. Därefter ska hon tankemässigt utföra det jag vill och skicka impulser till sin egen kropp. Först efter detta överförs min tanke till handling i hennes kropp. Varje moment tar alltså längre tid.

När jag blev assistansberoende blev det en plågsam erfarenhet för mig att jag inte längre kunde göra lika mycket lika fort. Jag upplevde att jag nu för tiden inte var lika effektiv. Min person förändrades i takt med att min kroppsfunktion minskade och då blev allting mycket tydligare för mig. Eftersom allt tog längre tid och då blev jobbigare så kunde jag inte längre planera min vardag och därför ledde detta oftast till kaos.

Ulrika Båhlerud
[email protected]