Vad är vi egentligen värda?
Får vi gå och fika på ett litet mysigt fik?
Får vi gå till en liten frisersalong?
Får vi gå och handla i en liten butik?
Får vi jobba i små företag?
Frågorna kan göras till oändligt många. Som jämlika med alla andra människor blir svaret JA. Men då krävs mycket anpassning i vårt land. Jag har en mycket klar bild i mitt minne av statsminister Reinfeldt där han i en intervju säger att en anpassning av Sverige blir alldeles för dyrt.
Är vi lika värda?
I Sverige bestämde vi 2009 att vi skulle följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Om och hur de olika staterna har genomfört konventionen har nu FN begärt in rapporter. Också Sverige skickade in en rapport, men fick en lång skrivelse tillbaka med anmärkningar, 50 stycken. Allvarlig kritik alltså, bland annat gällande hur tillgängligt Sverige egentligen har blivit.
För fem år sedan bestämde vår svenska regering, inklusive statsminister Reinfeldt, att de skulle ta fullt ansvar för att tillgängligheten i hela samhället skulle bli som FN har bestämt. Det ska alltså inte göras några undantag för företag med färre än tio anställda, och hela Sverige skall vara tillgängligt.
Har Reinfeldt redan glömt vad han sa då? Eller har han ändrat åsikt?
Min självklara syn på vad jag är värd stämmer mycket väl med vad FN också anser i kritiken (artikel 8):
Funktionsnedsatta män och kvinnor är värdiga, självständiga och kapabla individer som också omfattas av samtliga mänskliga rättigheter.
Tillsammans med kritiken skickade kommittén självklara anvisningar om hur regeringen skulle gå tillväga. Vill FN ge svenska regeringen en knäpp på näsan? För det här borde de ju veta. Eller har jag fel?
Kommittén anmärkte också att svenskarna har en bristande medvetenhet om funktionsnedsättningar och vad detta innebär för livsföringen. Medvetenheten är också dålig inom offentliga förvaltningar särskilt sjukvård, arbetsmarknaden och utbildningsväsendet. Detta borde egentligen skrivas med feta bokstäver.
Summa summarum:
Reinfeldt har glömt bort oss!
Det har inte jag.
Vi är mycket värda!
Ulrika
[email protected], www.gil.se
