independentliving

 
I min förra blogg skrev jag om att anpassa min personliga assistans till arbetstidslagen och arbetsmiljölagen, men mycket i assistans situationen är svårt att anpassa till mitt JAG. Förutom personlig assistans är det många försvårande omständigheter som jag måste införliva i mitt JAG.

Med ökade svårigheter att röra sig följer också behovet att bli lyft. Att själv erkänna att man behöver en lift tillhör det svårare bitarna av att acceptera sin funktionsnedsättning. Det innebär att man har förlorat självständigheten, du blir ju plötsligt beroende av någon annan för att kunna förflytta dig. Detta märks oftast att arbetsmiljö blir dålig. Det blir många och konstiga lyft för båda assistenen och dig och det blir svårt med bra arbetsställningar för din assistent. Behovet av en lift sitter ofta långt inne hos oss. För mig tog det fem till tio år och jag hade många fusklösningar istället. Till sist blev det en lift i alla fall.

En gång om året är det dags för löneförhöjning, även för personliga assistenter. Visst är dom värda det. Inom GIL är det arbetsledaren själv som sätter löner, och därmed löneförhöjningen eftersom det bara är jag som vet hur bra mina assistenter har jobbat under året. Men varje år är det lika jobbigt. Jag måste få ihop de individuella löneförhöjningarna och ersättning för obekväm arbetstid. Totalsumman av dessa kostnader måste ju rymmas inom assistansersättningen. Och jag vill gärna få lite medel över till att betala mina assistenters omkostnader när de assistera mig när jag vill göra roliga och annorlunda saker.

En ny och ibland försvårande omständighet är att jag måste redovisa vilken assistent som till exempel följt med mig för att assistera mig vid ett restaurangbesök. Tidigare har alltid assistenten ätit mat samtidigt med mig och medan hon arbetade detta betalade jag då med omkostnadspengar. Nu för tiden måste jag efter måltiden anmäla detta så att assistenten blir tvungen att betala förmånsskatt för den samma, visserligen bara 24 kr oavsett hur mycket hon har ätit för.

Mitt liv med personlig assistans var i mitten av 90-talet fortfarande bara begränsat av min funktionsnedsättning. Idag nästan tjugo år efter reformens tillkomst har det blivit mycket sämre. LSS släppte ut mig och mina kamrater till frihet och det övriga samhället, men jag upplever att myndigheterna, framförallt Riksdagen och Försäkringskassan nu försöker tränga tillbaka oss från friheten.

Ulrika [email protected]