independentliving

 
I min förra blogg skrev jag om att anpassa min personliga assistans till arbetstidslagen och arbetsmiljölagen, men mycket i assistans situationen är svårt att anpassa till mitt JAG. Förutom personlig assistans är det många försvårande omständigheter som jag måste införliva i mitt JAG.

Med ökade svårigheter att röra sig följer också behovet att bli lyft. Att själv erkänna att man behöver en lift tillhör det svårare bitarna av att acceptera sin funktionsnedsättning. Det innebär att man har förlorat självständigheten, du blir ju plötsligt beroende av någon annan för att kunna förflytta dig. Detta märks oftast att arbetsmiljö blir dålig. Det blir många och konstiga lyft för båda assistenen och dig och det blir svårt med bra arbetsställningar för din assistent. Behovet av en lift sitter ofta långt inne hos oss. För mig tog det fem till tio år och jag hade många fusklösningar istället. Till sist blev det en lift i alla fall.

En gång om året är det dags för löneförhöjning, även för personliga assistenter. Visst är dom värda det. Inom GIL är det arbetsledaren själv som sätter löner, och därmed löneförhöjningen eftersom det bara är jag som vet hur bra mina assistenter har jobbat under året. Men varje år är det lika jobbigt. Jag måste få ihop de individuella löneförhöjningarna och ersättning för obekväm arbetstid. Totalsumman av dessa kostnader måste ju rymmas inom assistansersättningen. Och jag vill gärna få lite medel över till att betala mina assistenters omkostnader när de assistera mig när jag vill göra roliga och annorlunda saker.

En ny och ibland försvårande omständighet är att jag måste redovisa vilken assistent som till exempel följt med mig för att assistera mig vid ett restaurangbesök. Tidigare har alltid assistenten ätit mat samtidigt med mig och medan hon arbetade detta betalade jag då med omkostnadspengar. Nu för tiden måste jag efter måltiden anmäla detta så att assistenten blir tvungen att betala förmånsskatt för den samma, visserligen bara 24 kr oavsett hur mycket hon har ätit för.

Mitt liv med personlig assistans var i mitten av 90-talet fortfarande bara begränsat av min funktionsnedsättning. Idag nästan tjugo år efter reformens tillkomst har det blivit mycket sämre. LSS släppte ut mig och mina kamrater till frihet och det övriga samhället, men jag upplever att myndigheterna, framförallt Riksdagen och Försäkringskassan nu försöker tränga tillbaka oss från friheten.

Ulrika [email protected]

Mina funktionsnedsättningar gör naturligtvis livet mer omständigt, men det är inte det jag åsyftar. Enligt IL (Independent Living ideologin) är det jag, som genom att arbetsleda mina personliga assistenter, ska kunna leva ett liv som alla andra eller som jag själv vill. Så står det i alla fall i lagen LSS från 1994. En lag som är nästan identisk med vår ideologi.

 

För att bekosta min personliga assistans har Försäkringskassan efter ett besök hos mig beviljat mig ett visst antal timmar i månaden som jag får använda. Detta kallas assistans-ersättning. Från denna summa får jag sedan betala ut timlön till assistenterna och omkostnader för deras arbete. Assistansersättningen ökar varje år med några kronor och godkänns av Riksdagen.

 

De försvårande omständigheterna kommer ifrån de statliga myndigheterna, framförallt Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen. Flera gånger om året får vi nya arbetsuppgifter och många av dom är administrativa. Jag tycker att mina assistenter naturligtvis ska arbeta i bra förhållanden, men det får inte innebära en försämring av mitt liv. Jag måste erkänna att mitt liv inte längre är det liv jag vill leva utan att det är modifierat av alla pålagor.

 

Varför ska ändrade administrativa bestämmelser göra att mitt liv blir jobbigare? Som arbetsledare måste jag redovisa för Försäkringskassan hur jag har utnyttjat min personliga assistans under månaden och därmed också vidarebefordra assistenternas timrapporter. Dessa fick jag attestera tidigare, för det är ju bara jag som vet hur assistenterna har arbetat. Men nu ska vårt kontor sköta om den saken har Försäkringskassan bestämt. En gång i månaden ska dessutom alla assistans-berättigade skicka en räkning till Försäkringskassan och den är vi fortfarande betrodda att skriva under.

 

Allt efter som åren har gått sedan 1994 har också Arbetsmiljöverket mer och mer upptäckt att min bostad är mina personliga assistenters arbetsplats. Med den ursprungliga lagtolkningen var detta i första hand mitt hem, men nu har det succesivt ändrats till en arbetsplats. Och där gäller naturligtvis arbetstidslagen och arbetsmiljölagen. Arbetstidslagen kan jag förlika mig med, bara jag får göra undantag vid resor och andra speciella tillfällen. Än så länge är detta, tack och lov, tillåtet. Jag får åka på semester resa med bara tre assistenter med mig mot fem till sex stycken om jag hade behövt följa arbetstidslagen. Omkostnaderna för tre assistenter kan jag spara ihop till, från min assistans-ersättning, men sex assistenter skulle jag inte ha råd att ta med mig. Jag hade fått stanna hemma.

 

Arbetsmiljölagen gör det besvärligare för mig. För det första var jag tvungen att ordna en plats dit assistenterna kan dra sig undan när jag inte behöver deras assistans. Sedan borde jag ordna rutiner för regelbundna personalmöten, men jag har bara lyckats med ett par möten varje år. En verkligt svår bit på arbetsledningen är introduktion av nya assistenter. Även om omsättningen på mina assistenter är liten kommer ju semestrar, sjukdom och tjänstledighet. Att välja ut nya assistenter bland sökande har visserligen blivit lättare med åren, men att ge en tydlig introduktion så att de förstår vem jag är är svårt och instruktioner om hur arbetet ska göras är ännu svårare.

 

Jag tycker ju allt är så självklart, jag kan bara klä på mig på ett sätt eller fylla diskmaskinen på ett sätt. Men jag har varit tvungen att lära mig annat. Att hela tiden detaljstyra assistenterna är inte roligt, men annars blir det inte på mitt vis.

 

Ulrika