independentliving

Innan jag vill bemöta debattörerna Gunnar Wettergren (Expressen 121203) och Anna Dahlberg (Expressen 130106) måste jag påminna om två viktiga värderingar som vi har antagit i Sverige: Mänskliga rättigheter och människors lika värde.

Svensk funktionshinderspolitik har sin grund i mänskliga rättigheter. Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i december 2008.

Gunnar Wetterberg var först ut i debattartikel om tillgänglighet och assistansersättning. Han ifrågasatte om begreppet tillgänglighet för alla ska bli ett krav i diskrimineringslagen? Han föreslår också att vi som har dygnet runt-assistans bör bo på eget rum i gruppboende och inte isolerade med 24-timmars assistans. Det blir billigare.

Någon månad senare fortsatte Anna Dahlberg på samma tema, assistansersättning är alldeles för dyr. Hon tar också upp förekomsten av alla bluffbolag och att riskkapitalbolag har fått möjlighet att göra stora pengar på LSS.

I dessa debattartiklar upplever jag att vi funktionsnedsatta har undantagits från de viktiga värderingar jag nämnt högst upp. Jag är assistansberättigad sedan 1994 och lever idag med en man som också är assistansberättigad.

I min och min sambos radhus (icke isolerat från övriga radhus) bor vi som alla andra par. Vi sköter om oss själva, vårt hus, vår trädgård och vår bil precis som alla andra. Vi har släktingar och vänner som vi umgås med precis som alla andra. Men vi är funktionsnedsatta och har anpassat vårt hus efter detta. Förutom oss finns i hemmet ett tiotal personliga assistenter och det är med vårt tankearbete och deras händer allt detta är genomförbart.

I Anna Dahlbergs debattartikel förfasar hon sig över de allvarliga problemen inom assistansersättningen, att kostnaderna årligen har skenat iväg med galopperande fart. Ja, kostnaderna har ökat men under kontrollerade former i flera steg. 

Den av staten införda schablonersättningen som bl. a följer löneutvecklingen och utgör assistansersättningen till oss berättigade har ökat i snitt med 3% per år. Alltså inga galopperande kostnader.

Antalet assistansberättigade har sedan 1994 blivit 2,5 ggr fler. Detta beror på, förutom den naturliga befolkningsökningen, att även fler individer har insett att de ingår i någon av LSS lagens tre personkretsar, där det är tydligt angivet vilken typ av stödbehov som innefattas. Allt med syfte att individen själv styr i sitt eget liv.

Antalet assistanstimmar per vecka har också ökat. Detta beror inte på att varje individ behöver mer tid per vecka, snarare är det så att fler och fler tar steget från institution till personlig assistans och därmed ökar sin personliga frihet men också antalet assistanstimmar, en ökad men knappast skenande kostnadsutveckling.

Det nämns också att Sverige lägger 2,3% av BNP (0,5% inom övriga EU) på ”omsorg om funktionshindrade”.  Det handlar inte om någon omsorg utan om grundläggande mänskliga rättigheter vilket vi i Sverige ska vara stolta över. Siffrorna visar också att Sverige är föregångare inom detta område snarare än ”ett avskräckande exempel”.

Samhällets strävan efter mänskliga rättigheter för alla får inte innebära att tillgångar tas från andra sociala sektorer såsom skola och äldreomsorg. Klart är att den sociala sektorn som helhet behöver ökade resurser.

Något har inte gått allvarligt fel med Bengt Westerbergs historiska reform, som Anna påstår. Intentionerna var aldrig att kriminella skulle bedriva personlig assistans, eller att riskkapitalbolag skulle föra skattepengar ut ur landet. Det finns faktiskt många små och stora kooperativ i landet som fungerar alldeles utmärkt. Utan vinst.

Sanningen är att regering och riksdag (”det offentliga?”) tappade kontrollen över skattebetalarnas pengar när man tillät riskkapitalbolagen att verka inom skola, vård och omsorg.

Regering och riksdag agerar inte tillräckligt för att skydda reformen. Det gagnar varken oss funktionsnedsattas skattebetalare eller övriga skattebetalare att våra system läcker pengar.

Till slut håller jag fullständigt med Anna, när hon skriver att Sverige ska ha fortsatt höga ambitioner när det gäller de funktionsnedsattas livskvalitet, gärna världens högsta och visst har dagens system stora brister som måste rättas till.

Ulrika Båhlerud

IL-samordnare