Gångtrafikanter-Rulltrafikanter, Fotgängare- Hjulgängare
Gångtrafikanter – Rulltrafikanter Fotgängare - Hjulgängare
Ett intresse jag säkert delar med många är att vara ute bland folk. Detta kan vara i samband med inköp, fönstershopping, på väg bort till något eller på väg hem eller bara en enkel promenad. I takt med mitt växande självförtroende som rullstolsburen har jag också vidgat mina vyer, idag räds jag inte den täta folkmassan i Nordstan.
Trots att jag måste lägga mycket energi på själva körandet kan jag ändå iaktta människor runt mig. I dagens samhälle finns många olika sorters människor ute på gatan och ibland blir det möten, visserligen mycket korta men ändock – möten.
De flesta tillfällena när jag ute färgas av jäkt och stress, en väldigt ful ovana vi stadsbor lagt oss till med. Det försämrar den spontana kontakten mellan oss. Detta gör det möjligt för en person att befinna sig mitt i en folkmassa och ändå kunna känna sig ensam. I stressens kyla är de flesta bara inriktade på att komma först och man har inte tid att ta ögon kontakt med någon, utan alla tittar bara framåt.
Det vanligaste mötena för mig är med de små individerna, pojkarna är mest nyfikna. Det är väldigt roligt när en 4 till 5 årig pojke lämnar sin förälder och kommer fram och undrar vad det är samtidigt som han pekar på rullstolen. När jag förklarar för honom att jag använder hjul istället för fötter, som han gör, kommer oftast följdfrågan: Varför? Om barnets mamma eller pappa inte lyckats slita barnet ifrån samtalet måste jag naturligtvis enkelt förklara min sjukdom. Det hände till och med att barnet nappar på mitt erbjudande om en åktur.
Jag vet inte hur andra reagerar i liknande situationer, men det är väldigt tråkigt när föräldrarna tror att deras barn är till besvär och försöker avbryta samtalet. Jag tycker det är jätteroligt att prata med spontana små barn och det är ju ett utomordentligt tillfälle att tala om att det är bara vårt sätt att förflytta oss som är annorlunda inte vi.
Jag får också kontakt med vuxna människor. De flesta pratar numera direkt med mig och ser mig i min rullstol som en medmänniska som alla andra. Möter jag människor med gott om tid och när jag inte heller har bråttom, kan det bli riktigt roliga och givande pratstunder.
Tyvärr finns det många människor som nyfiket frågar medföljande personliga assistent: Kan hon (en nick ner mot mig) prata eller göra något speciellt i den aktuella situationen. Jag har lärt mina assistenter att vid sådana tillfällen bara rycka på axlarna och svara att personen får fråga mig istället. En del ser generade ut, en del blir ännu mer frågande en del pratar med mig men de flesta går. Varför?
Men det finns ytterligare en situation. Tänk er att jag är ute och glatt ler mot mötande mäniskor och många ler tillbaka. Jag möter plötsligt ett par kalla ögon tillhörande en person som irriterat snörper på munnen sätter näsan i vädret och vänder undan ansiktet. Jag får direkt känslan att hon betraktar mig som något hunden har släpat in.
Vad vore livet utan möten. Alla positiva situationer lägger sig som bomull kring hjärtat. Kanske de negativa kommentarerna behövs för att vi ska uppmärksamma allt som ändå är positivt. Det är trots allt inte mycket av det negativa som jag grämer mig över.
Vi är alla gångtrafikanter, rulltrafikanter, fotgängare eller hjulgängare men också människor som möts. På gator och på trottoarer, i parker eller i affärer. Oavsett hur vi tar oss fram blir det möten. Alla möten tillsammans bildar en dag och innehållet i den ska vi vara rädda om.
Ulrika
Ett intresse jag säkert delar med många är att vara ute bland folk. Detta kan vara i samband med inköp, fönstershopping, på väg bort till något eller på väg hem eller bara en enkel promenad. I takt med mitt växande självförtroende som rullstolsburen har jag också vidgat mina vyer, idag räds jag inte den täta folkmassan i Nordstan.
Trots att jag måste lägga mycket energi på själva körandet kan jag ändå iaktta människor runt mig. I dagens samhälle finns många olika sorters människor ute på gatan och ibland blir det möten, visserligen mycket korta men ändock – möten.
De flesta tillfällena när jag ute färgas av jäkt och stress, en väldigt ful ovana vi stadsbor lagt oss till med. Det försämrar den spontana kontakten mellan oss. Detta gör det möjligt för en person att befinna sig mitt i en folkmassa och ändå kunna känna sig ensam. I stressens kyla är de flesta bara inriktade på att komma först och man har inte tid att ta ögon kontakt med någon, utan alla tittar bara framåt.
Det vanligaste mötena för mig är med de små individerna, pojkarna är mest nyfikna. Det är väldigt roligt när en 4 till 5 årig pojke lämnar sin förälder och kommer fram och undrar vad det är samtidigt som han pekar på rullstolen. När jag förklarar för honom att jag använder hjul istället för fötter, som han gör, kommer oftast följdfrågan: Varför? Om barnets mamma eller pappa inte lyckats slita barnet ifrån samtalet måste jag naturligtvis enkelt förklara min sjukdom. Det hände till och med att barnet nappar på mitt erbjudande om en åktur.
Jag vet inte hur andra reagerar i liknande situationer, men det är väldigt tråkigt när föräldrarna tror att deras barn är till besvär och försöker avbryta samtalet. Jag tycker det är jätteroligt att prata med spontana små barn och det är ju ett utomordentligt tillfälle att tala om att det är bara vårt sätt att förflytta oss som är annorlunda inte vi.
Jag får också kontakt med vuxna människor. De flesta pratar numera direkt med mig och ser mig i min rullstol som en medmänniska som alla andra. Möter jag människor med gott om tid och när jag inte heller har bråttom, kan det bli riktigt roliga och givande pratstunder.
Tyvärr finns det många människor som nyfiket frågar medföljande personliga assistent: Kan hon (en nick ner mot mig) prata eller göra något speciellt i den aktuella situationen. Jag har lärt mina assistenter att vid sådana tillfällen bara rycka på axlarna och svara att personen får fråga mig istället. En del ser generade ut, en del blir ännu mer frågande en del pratar med mig men de flesta går. Varför?
Men det finns ytterligare en situation. Tänk er att jag är ute och glatt ler mot mötande mäniskor och många ler tillbaka. Jag möter plötsligt ett par kalla ögon tillhörande en person som irriterat snörper på munnen sätter näsan i vädret och vänder undan ansiktet. Jag får direkt känslan att hon betraktar mig som något hunden har släpat in.
Vad vore livet utan möten. Alla positiva situationer lägger sig som bomull kring hjärtat. Kanske de negativa kommentarerna behövs för att vi ska uppmärksamma allt som ändå är positivt. Det är trots allt inte mycket av det negativa som jag grämer mig över.
Vi är alla gångtrafikanter, rulltrafikanter, fotgängare eller hjulgängare men också människor som möts. På gator och på trottoarer, i parker eller i affärer. Oavsett hur vi tar oss fram blir det möten. Alla möten tillsammans bildar en dag och innehållet i den ska vi vara rädda om.
Ulrika
Kommentarer
Trackback
