Diskrimineringslag?
Ordet TILLGÄNGLIGHET består av bokstäver men är också vårt honnörsord, som alltid ska stå först vid beskrivning av alla platser, texter och företeelser i vår omvärld. Men ibland glöms det bort även vänner och arbetskamrater emellan och är man funktionsnedsatt kan det kännas mycket hårt att bli bortglömd.
Ett sätt att öka tillgängligheten i en otillgänglig omgivning är att bli buren i trappor. Detta verkar GP känna till och tycka är helt legitimt när de recenserat några av stans krogar: ” Inredningen påminner mest om en lunchrestaurang, ( … ) men lokalen är luftig och för den rullstolsburne borde trapporna inte ställa till några större problem.” Men frågan uppstår genast om vem som ska bära. Finns assistent är hen ensam. Eller har GP tänkt sig att restaurangpersonalen ska bära? Om så är fallet blir det säkert en fråga för facket. För övrigt känner sig den rullstollsburne oftast som en säck potatis vid sådana tillfällen.
OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!
Dessa väldigt sanna ord finns i många handikapporganisationers målsättning att arbeta för. Men tydligen inte för vår riksdag och regering. Häromdagen fick jag ta del av ett brev från rörelsehindrade i Aktion Norgeflytt. I brevet, som var adresserat till bl a Sveriges riksdag och regering, lämnas en avsiktsförklaring att man p g a diskriminering i form av otillgänglighet, avser att flytta till Norge där lagen (diskriminerings- och tillgänglighetslagen 2009 §4) förbjuder diskriminering av funktionsnedsatta.
I Sverige däremot är inte begreppet lagstiftat, trots att det har funnits bestämmelser med krav på tillgänglighet sedan mitten av 1960-talet. Det torde vara pinsamt för politikerna i Sverige att Norge är bättre på att förhindra diskriminering av funktionsnedsatta. I lagen beskrivs både direkt och indirekt diskriminering som förbjuden. Positiv särbehandling är tillåtet som ett övergångsstadium.
Aktion Norgeflytt skriver vidare i sitt brev att politiska löften har visat sig vara inget annat än tomma ord. Nuvarande och tidigare regeringar och riksdagar har inte tagit sitt ansvar att skydda oss mot den diskriminerande otillgängligheten. Istället stiftades en lag som sa att alla lätt avhjälpta hinder skulle vara åtgärdade senast 31 december 2010. Och vad som har hänt efter den tandlösa lagens tillkomst vet nog de flesta. Här i Göteborg är i alla fall mycket fortfarande ogjort.
.
Vi kanske inte behöver flytta till Norge, men vi ska absolut gå Marschen för tillgänglighet, vars enda syfte är att få igenom en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Denna marsch går av stapeln den 26 maj – på många håll i Sverige. Vi ses då.
Tänk om tillgänglighetslagen varit en sättpotatis istället – vad vi hade kunnat få mycket tillgänglighet då.
Ulrika
www.gil.se
