Några tankar om frihet
Det finns ett ord som ofta dyker upp i mina tankar, ordet frihet. Kan man verkligen vara fri när man är beroende av en rullstol, kryckor, andra gånghjälpmedel eller andra hjälpmedel över huvud taget? Det vill jag helst tro.
När jag tänker på att inte vara fri tänker jag i första hand på min egen ofrihet i min egen kropp. Kanske lite själviskt, men jag är nog inte ensam. För mig är min oförmåga att röra mig själv något jag alltid blir påmind om. Jag hoppas att ni inte tycker att jag är självupptagen, men jag har kvar den rörliga Ulrika i mitt huvud och blir lika arg på mig själv när kroppen inte lyder mina tankar. Jag funderar ofta om människor med medfödda funktionsnedsättningar kan uppleva denna känsla. Eller någon med en amputerad kroppsdel? Finns det överhuvudtaget någon som känner som jag?
I vår omgivning och i vår historia har jag hittat många tänkande människor som också har haft samma frågeställning. En förutsättning för att kunna känna frihet tycks vara att man först accepterar sin befintliga situation och tar ansvar för sitt eget liv.
Tänk dig att du är en tulpan. Helt plötsligt kommer en annan tulpan och förkunnar för dig hur underbart det är att äntligen ha blivit befriad från den där mossiga gamla löken där nere i jorden. Den som du var bunden till och som gjorde att du inte alls kunde röra dig, och trodde att du inte alls kunde fatta några egna beslut om ditt liv. Det svider visserligen rejält i stjälken när kniven går fram och lösgör dig från fångenskapen, men sen! sen blir friheten total! Tror vi! alltid? Och vad är förresten mitt eget liv?
Men då glömmer vi en viktig sak, - om jag blir kvar vid löken och börjar leva ett liv i frihet utifrån att lyssna på mig själv, mitt sanna jag, då lever jag ett liv i kärlek, för jag anser att lever vi efter vårt sanna jag då tar vi ansvar och hyser omtanke om allt och alla på vår jord. Så jag tror att den sanna friheten är att finna sin plats. Att finna den enda plats där jag är förbunden med den enda löken som gör att livet kan pulsera i mig. Frihet är egentligen att förverkliga sig själv, frihet är att gå sina egna vägar.
Men hur kan vi som funktionsnedsatta i Sverige idag ändra vårt tänkande och uppnå den sanna friheten? På vilket sätt har vi skapat och format oss själva och vår omgivning där vi är offer och alla andra människor vinnare?
Vi funktionsnedsatta ljuger gärna i syfte att få andras bekräftelse på att vi är offer för världens ondska. Om man har ouppnåeliga krav tappar man sin självrespekt så man till sist tvingas leva sitt liv bland samhällets minst ansedda. Så upplever vi det iallafall. Jantelagens förtryck får vi känna av i sådan omfattning att vi själva finner det naturligt att döma andra för deras liv i frihet.
Man längtar efter frihet och oberoende samtidigt som man strävar efter säkerhet och trygghet och det gäller speciellt oss människor, som anser sig själva sämre lottade. Det finns bara en väg till lycka och frihet och det är att sluta bekymra sig över det man inte kan påverka. Våra funktionsnedsättningar kan vi oftast inte påverka utan måste bygga in i vår uppfattning av oss själva. Det innefattar våra rullstolar eller andra hjälpmedel också, men vi får inte göra oss till offer för hjälpmedlen utan VI är viktigast. Vi kan också jämföra oss med den tidigare nämnda tulpanen som växer på en gammal mossig lök - tulpanen är vi och den mossiga löken är våra hjälpmedel. Vi måste hitta dit, där man är ett med löken och där livet finns.
Vi måste bli hela människor för att kunna uppleva frihet, vilket innebär att vi älskar oss själva inklusive funktions-nedsättningen.
Ulrika
