independentliving

Fram till 1994 hade jag hemtjänst. Då kom lagen med stort L, nämligen LSS och jag fick personlig assistans istället för hemtjänst. Före -94 fick jag inte hjälp med mer än personlig omvårdnad, viss klädskötsel, städning och matinköp. Allt annat fick jag göra själv eller med en väninna eller mamma (då 67 år). Livet blev med andra ord ganska tråkigt. Jag behövde hjälp att handla annat också, t.ex. kläder, apoteksvaror och typ böcker.

Jag ville gärna också gå på teater eller bio men det fick jag heller inte någon hemtjänst till, bara ledsagare, som man fick ansöka om ett par veckor innan för att få. Vem som kom visste man aldrig. Men det allra värsta var nog att jag hade så lite tid av hemtjänst, 35 timmar i veckan. Jag fick verkligen planera den tiden.

På jobbet hade jag ett arbetsbiträde för hjälp på toaletten, att äta och andra personliga uppgifter. Han kom från arbetsförmedlingen och där fick jag inte välja varken person eller kön.

Men så kom 1 januari 1994 och då förändrades mitt liv. Från 35 timmar i veckan till 16 timmar per dag. Och nu fick jag välja anordnare själv och jag fick också lägga mina timmar under dagarna helt som jag tyckte. En väldigt positiv och egentligen självklar sak var även att jag nu fick välja mina assistenter helt själv. Jag annonserade, intresserade assistenter sökte och jag valde. Nu fick jag assistans även när jag skulle handla annat än mat. Och jag kunde utföra vilka fritidsintressen som helst.

Ett av mina största intressen genom livet är att laga mat. Det var något som jag fick avstå ifrån när jag hade hemtjänst eftersom de inte ingick i deras tjänster. Allt eftersom jag blivit sämre i min rörlighet har mina personliga assistenter fått ta över men bara den praktiska biten. Numera sitter jag i min rullstol bredvid spisen eller diskbänken. Jag och assistenten läser gemensamt receptet (om sådant används) och därefter dirigerar jag henne. Jag har till och med lärt mig att salta och krydda med assistenternas händer. Det är alltid jag som provsmakar och det kan bli många gånger under ett matlagningspass. Om vi har gäster känns det extra skönt att veta att det är jag som har lagat maten och inte min assistent.

Bland mina andra intressen finns krukväxter och trädgården och båda kan jag arbeta med tack vare assistenternas händer och fötter. Förra året fick jag ett växthus i födelsedagspresent och i den utmaningen känner jag mig mycket trygg. Jag kan ju både sträcka mig upp till taket där vindruvorna växer och påta i jorden. Jag kan till och med plocka jordgubbar!

Det uppstod ofta en förtrolig gemenskap med flera av assistenterna, tyvärr bara på deras arbetstid. Men jag känner mig väldigt lycklig när jag upplever deras ansvartagande för mitt välbefinnande samtidigt som de inte kör över mig.

Nu för tiden är det alltid jag som bestämmer när, var och hur något ska göras. Jag har märkt att det ofta är mycket svårt för icke funktionsnedsatta människor att förstå det faktum att man inte får bestämma själv i sitt eget liv och sitt eget hem. Det är en självklar rättighet anser de flesta och det tycker jag också. Speciellt efter tiden med hemtjänst och kommunal omsorg då de bestämde vad och hur de skulle göra något hos och med mig.

Jag hoppas verkligen att även många beslutsfattande män och kvinnor läser den här bloggen. Jag har läst och förstått att man från högre håll tänker försämra rätten till personlig assistans. Utan denna skulle jag idag inte bo i mitt hem tillsammans med min sambo – vi skulle vårdas, troligtvis i varsitt rum, på institution. Och vi blir nog så många att några av de nedlagda institutionerna måste återuppstå.
Är detta medmänskligt och ekonomiskt försvarbart?

Ulrika www.gil.se