independentliving

I Sverige idag har vi väldigt många sociala rättigheter, bland annat ekonomiska, sociala och kulturella. Men inte alla rättigheter gäller alla svenskar. Tyvärr hör vi funktionsnedsatta till de grupper som ofta missgynnas. Av den anledningen har riksdagen tillsatt en Myndighet för handikappolitisk samordning, Handisam, som därmed är en statlig myndighet och som rapporterar sitt arbete direkt till regeringen. Deras främsta uppgift är alltså att kontrollera och påskynda arbetet med funktionshinderpolitiken, både den statliga och den kommunala. Handisam har nu i vår lämnat en rapport om läget i Sverige.

Stat och kommuner arbetar alldeles för långsamt med handikappolitiska frågor för att man ska nå de officiellt ställda kraven i tid, dvs före 2016. Det är då regeringen bestämt att hela samhället ska vara tillgängligt för alla.

Jag har förstått att människor med funktionsnedsättningar blivit stigmatiserade i vårt samhälle och när jag letade efter vad stigmatisering egentligen betyder hittade jag två begrepp som inte gjorde mig glad. Det betyder bland annat ett nedvärderande utpekande eller är en psykologisk brännmärkning. Om jag tänker på hur jag känner när jag hör något negativt om mig som funktionsnedsatt, kan jag faktiskt förstå bägge uttrycken. Jag känner mig både utpekad och nedvärderad.

I vårt land har vi inget bra sätt att erkänna dessa grupper och ge dem fulla rättigheter. Runt oss kan vi se grupper försvinna och återuppstå med ett nytt och ”bättre” namn. Men egentligen har inte mycket hänt. Förhoppningsvis har vår uppfattning om de olika grupperna förändrats.

Jag upplever att vi under de senare 50 åren helst pratat både om och för mänskliga rättigheter, men detta har då framförallt gällt utvecklingsländer och inom FN. Men Sverige har också skrivit under FNs deklarationer om mänskliga rättigheter och därmed de funktonshindrades rättigheter.

Den politiska makten saknar helt vilja att använda mänskliga rättigheter för att lyfta fram oss funktionshindrade. Är man rädd att vi då kan börja framställa krav och strategier för frihet och eget självbestämmande som i slutänden skulle kunna utmana alla beslutsfattare? Den senaste gången jag hörde något som tydde på detta var i partiledardebatten då Reinfeldt tyckte att ökad tillgänglighet kommer att bli alldeles för dyrt. Tyvärr tycks ju våra frågor inte längre ha en karaktär av mänskliga rättigheter, snarare har de blivit en fråga om enbart ekonomi.

Vi svenskar pratar sällan om enskilda individers rättigheter utan mest om gruppers rättigheter. Pratar vi däremot om de funktionsnedsattas rättigheter är det både om gruppen som sådan och den enskilda funktionshindrade individen. Krav på mänskliga rättigheter bör alltid ställas när frågor som rör våra livsvillkor diskuteras.
Ansvaret för att mänskliga rättigheter inte kränks är idag regeringens.

Ulrika Båhlerud [email protected]