Räcker 4 kronor?
Våren är här med allt vad det innebär. För de flesta tror jag att de positiva känslorna överväger, så också för mig. Dagarna blir längre och allting andas nytt och fräscht.
Men inte allt är positivt. En del saker måste justeras, till exempel de personliga assistenternas löner. I vårt kooperativ för personlig assistans är detta en uppgift som tillfaller arbetsledaren, det vill säga den assistansberättigade. Alltså, till exempel jag.
Till mitt förfogande att höja lönerna har jag nu, liksom tidigare en årlig höjning av assistansersättningen från Försäkringskassan. Men Försäkringskassan bestämmer inte om storleken på höjningen. Det bestäms av riksdag och regering. För att hitta bakgrunden till årets minimala höjning i år (fyra kronor!) fick jag leta bland tidigare beslut.
Det är allmänt känt att oseriösa företag gjort stora vinster på assistansersättningen. Dessa vinster har möjliggjorts då man har haft väldigt låga assistentlöner. Tyvärr har de beslutande myndigheterna inte tittat på hur vinsterna uppstått, utan bara konstaterat att de uppstått. För att i framtiden minska möjligheterna till stora vinster gör man så bara en liten höjning av assistanspengen. Tänker jag.
Klart är dock, enligt bland annat regeringen, att schablonersättningen tidigare har varit för hög. Nu måste man hålla kostnaderna nere och höjer med ett mycket litet belopp. Fyra futtiga kronor.
Det finns fler orsaker till sparsamheten också. Till exempel att fortsätta den förra regeringens tankegångar, med en redan planerad låg höjning. Ersättningen skulle också kunna få plats i den nya regeringens budget, som man för övrigt också hade övertagit från den förra regeringen. Man gjorde alltså ingen egen värdering.
För att förstå vad som låg bakom regeringens tankegångar gjorde Assistanskolls Kenneth Westberg i september 2013 en intervju med Henrik Kjellberg, sakkunnig hos Maria Larsson (KD) i regeringen. Han fick bland annat frågan: ”Hur ska arbetsledaren förhålla sig vid löneförhöjningen? Ska hen följa avtalet?” Kjellberg svarade då: ”Löner är något som görs upp i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetsmarknadens parter) och är således inte något som regeringen lägger sig i”. Han fick då följdfrågan om detta var regeringens sätt att behandla tidigare stora vinster. Hans svar blev ”Nej”.
Jag har således försökt att förstå vad som legat bakom fyrakronan. Men jag tycker inte att jag har lyckats. Jag får i stället acceptera faktum och ta itu med följderna.
Jag måste därför på egen hand försöka få fram en rimlig lönehöjning till mina assistenter. Som hjälp har mitt kooperativ gjort en ”lathund” där jag kan simulera olika lösningar. Jag börjar således med en tänkbar löneförhöjning enligt facket och KFO. Utöver detta tar jag hänsyn till alla överenskomna omkostnader som också måste läggas till personalkostnaden, OB-tillägg inräknat (OB=obekväm arbetstid). Men, min assistansersättning på plus 4 kronor räcker inte alls.
Jag blir alldeles förtvivlad, mina assistenter är ju verkligen värda en löneförhöjning. Hur ska jag bära mig åt? Vad är det för fel?
Jag prövar en ny lönesimulering och tar årets nödvändiga personalomkostnader och förra årets genomsnittliga lön, prövar detta mot assistansersättningen plus 4 kronor. Pengarna räcker då till omkostnaderna men inte till några löneförhöjningar.
Vad ska jag göra? Jag ser i min vildaste fantasi en scen där jag tvingas säga upp mina assistenter, för att sedan hoppas att de vill bli återanställda, men då med lägre lön.
Det är ju faktiskt lönekostnaderna för våra assistenter som utgör den största delen av assistansersättningen. Men även assistentomkostnaderna såsom bredvidgång, utbildning, arbetsmiljö, friskvård måste minskas - hur blir det då med kvaliteten på assistansen?
Hade verkligen riksdag och regering tänkt sig en situation där vi inte längre kan höja våra assistenters löner eller tvingas försämra deras arbetsmiljö? Det innebär ju i förlängningen även en försämrad assistanssituation för oss.,
Krasst uttryckt är det en försämring av våra möjligheter att leva som andra, vilket var avsikten med LSS. Jag förväntade mig att den nya regeringen skulle se över LSS. Inte försämra några av lagens viktigaste följder nämligen:
ATT VI KAN LEVA ETT VÄRDIGT LIV SOM ALLA ANDRA.
Ulrika Båhlerud [email protected]
Stilla funkisliv och hälsan
FHI;s övergripande mål för folkhälsoarbetet i Sverige är "att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen".
Hälsan hos funkisar har tyvärr visat sig vara sämre än hos övriga befolkningen. Vad detta beror på har forskare försökt hitta svar på. Vad skiljer andras levnadssätt från vårt? Ett första svar, sett med mina ögon, är att de rör på sig, vilket vi inte kan i samma utsträckning. Dessutom är andra inte stillasittande lika stor del av dagen som många av oss.
Forskare i Australien har upptäckt att enbart stillasittande kan leda till ohälsa. Man har funnit i sina studier att speciellt lår och stjärtmuskler är viktiga. De är ju de största muskelgrupperna i kroppen och det är känt att dessa skickar många viktiga signaler till hjärnan. Hög aktivitet i dessa muskler ger upphov till positiva känslor av hälsa och låg aktivitet ger upphov till ohälsosymptom.
För hälsan och konditionen är det mycket viktigt med egen träning. Den har ökat mycket i hela befolkningen och den måste också öka bland oss. Förutom uteaktiviteter finns det flera träningslokaler som är tillgängliga eller anpassade för våra behov. Det har ju blivit väldigt poppis att gå på gym och vi behöver också gå dit. Finns det inte lämpligt gym i närheten finns det väldigt mycket bra träningshjälpmedel, även om de inte är anpassade hjälpmedel för oss. Vi måste trycka på Hjälpmedelscentralen så vi får träningshjälpmedel som funkar för oss. Sådana finns, benämnda som träningshjälpmedel och godkända som just hjälpmedel.
Kultur ger också hälsa. Med vad är kultur? Var finns kultur?
Kultur är och finns där människor träffas och trivs tillsammans, till exempel på fritidsanläggningar, bio, teater, konserter, sportarenor. Kultur är så viktigt att det i FN:s standardregler står skrivet att det är myndigheternas ansvar att kontrollera att alla kultur- och fritidsanläggningar ska vara tillgängliga även för oss. Det verkar dock som om kommunen har vissa förutfattade meningar om vilken kultur som är lämplig för oss. Framförallt på bibliotek, museer och teatrar.
Vi är tyvärr inte lika aktiva som den övriga befolkningen. Varför? Vi behöver inte sitta ensamma hemma. Ibland tror jag faktiskt att det är vi själva som utestänger oss från samhället.
En annan faktor som skiljer ut många av oss är de ekonomiska förutsättningarna. Alltför många lever på en låg förtidspension. En sämre ekonomi ger förutom oro för nuet och framtiden även sämre möjligheter till att göra stimulerande aktiviteter som att gå på sportevenemang, teater eller bio. Det finns dessutom studier som visar att ekonomisk otrygghet kan ge upphov till ohälsa.
FHI anser också att delaktighet och inflytande i samhället är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsan. Brist på inflytande och möjligheter att påverka de egna livsvillkoren och utveckla samhället har ett klart samband med hälsa/ohälsa. Detta gäller verkligen vår situation och jag kunde inte säga det bättre själv. Hur ofta vill inte någon annan bestämma över vårt huvud om vad och hur vi ska göra någonting och ofta med åsikter om när?
I FHI:s rapport ”onödig ohälsa” har man funnit att brister i tillgänglighet, delaktighet och inflytande bidrar till onödig ohälsa bland oss funkisar. Rapporten avslutas med: "att om dessa omständigheter skulle försvinna så kommer vår hälsa att förbättras".
Jag vill se FHI:s slutsatser som ett krav på hur det skulle kunna bli bättre och förväntar mig att detta ska föras fram till allmänhet och beslutande myndigheter. Vi är inte ensamma om att orsaka oss dålig hälsa.
Ulrika Båhlerud
