Nystart -- omstart
När våra två katter gick bort i maj blev det väldigt tomt hemma i huset. Fruktansvärt tomt. Min sambo, som egentligen inte var kattälskare, blev väldigt ledsen och ville att vi skulle leta efter två andra vuxna katter. Alltså en omstart. Vi letade runt lite och på blocket hittade vi vad vi sökte, nämligen en hona 5 år och en hane 4 år. Zingo och Grappo, som de heter, fann sig direkt och har nu fyllt ut tomrummet.
I vårt hem är vi inte bara omgivna av katter utan också av personliga assistenter. Begreppet personlig innebär att deras arbete är knutet till en person med en eller flera funktionsnedsättningar. Jag tycker att är man en personlig assistent måste det innebära att man också är en människa eller person med tankar och känslor till skillnad från en hushållsassistent, som ju är en köksapparat.
Några av oss ”assistent-brukare” ser helst inte assistenten som en egen person bara någon som ska utföra handlingar som han/hon inte kan utföra själv. Jag tror att en sådan relation endast fungerar när det dagliga assistansbehovet är litet och assistentens arbetsuppgifter till större delen är rutinmässiga. Jag som har assistans dygnet runt skulle inte klara av en sådan relation.
En människa som arbetar som personlig assistent måste ju också vara en person med personlighet, känslor och åsikter. Varje gång jag anställer en ny assistent måste jag göra en nystart med anställningsintervju som enda förhandskunskap om hur assistenten tänker och fungerar. För att kunna få en bra relation till assistenten måste jag kommunicera och interagera.
Allt eftersom jag är i gång tillsammans med den nya personliga assistenten får jag mer och mer kännedom om hans/hennes personlighet. För mig innebär det att jag kommer underfund med vilken strategi jag kan använda för att kunna nå bästa möjliga assistans. Det gäller ju att ge assistenten rätt arbetsuppgifter på rätt sätt. Med tiden kanske också relationen utvecklas och ett riktigt bra samarbete uppstår.
För att jag som funktionsnedsatt ändå ska få bestämma i mitt eget liv får man inte glömma vem som leder arbetet och vem som assisterar. Detta upplever jag som nödvändigt och jag är övertygad om att det är helt genomförbart.
Ibland går däremot utvecklingen i relationen åt motsatt håll och samarbetet uteblir. Då krävs en omstart. Jag och assistenten måste sluta vara oense och börja samtala och lösa det gemensamma problemet, så vi kan fortsätta vårt samarbete eller i värsta fall avsluta det.
Med Independent Living-ideologin som utgångspunkt för vårt arbete som arbetsledare för egna personliga assistenter är det möjligt att leda arbetet på olika sätt. Det viktigaste är att arbetsledarrollen blir tydlig och personlig och att man genom kommunikation kan nå självständighet.
Ulrika
[email protected]
I vårt hem är vi inte bara omgivna av katter utan också av personliga assistenter. Begreppet personlig innebär att deras arbete är knutet till en person med en eller flera funktionsnedsättningar. Jag tycker att är man en personlig assistent måste det innebära att man också är en människa eller person med tankar och känslor till skillnad från en hushållsassistent, som ju är en köksapparat.
Några av oss ”assistent-brukare” ser helst inte assistenten som en egen person bara någon som ska utföra handlingar som han/hon inte kan utföra själv. Jag tror att en sådan relation endast fungerar när det dagliga assistansbehovet är litet och assistentens arbetsuppgifter till större delen är rutinmässiga. Jag som har assistans dygnet runt skulle inte klara av en sådan relation.
En människa som arbetar som personlig assistent måste ju också vara en person med personlighet, känslor och åsikter. Varje gång jag anställer en ny assistent måste jag göra en nystart med anställningsintervju som enda förhandskunskap om hur assistenten tänker och fungerar. För att kunna få en bra relation till assistenten måste jag kommunicera och interagera.
Allt eftersom jag är i gång tillsammans med den nya personliga assistenten får jag mer och mer kännedom om hans/hennes personlighet. För mig innebär det att jag kommer underfund med vilken strategi jag kan använda för att kunna nå bästa möjliga assistans. Det gäller ju att ge assistenten rätt arbetsuppgifter på rätt sätt. Med tiden kanske också relationen utvecklas och ett riktigt bra samarbete uppstår.
För att jag som funktionsnedsatt ändå ska få bestämma i mitt eget liv får man inte glömma vem som leder arbetet och vem som assisterar. Detta upplever jag som nödvändigt och jag är övertygad om att det är helt genomförbart.
Ibland går däremot utvecklingen i relationen åt motsatt håll och samarbetet uteblir. Då krävs en omstart. Jag och assistenten måste sluta vara oense och börja samtala och lösa det gemensamma problemet, så vi kan fortsätta vårt samarbete eller i värsta fall avsluta det.
Med Independent Living-ideologin som utgångspunkt för vårt arbete som arbetsledare för egna personliga assistenter är det möjligt att leda arbetet på olika sätt. Det viktigaste är att arbetsledarrollen blir tydlig och personlig och att man genom kommunikation kan nå självständighet.
Ulrika
[email protected]
Utkast: Aug. 08, 2013
Det är sommar och sol och hela världen känns lätt och tillgänglig. Men det gäller inte alla alltid. Tittar vi runt i kring oss märker vi ofta att någonting saknas. När vi tittar på tv eller läser tidningar ser vi sällan människor i rullstol eller med andra funktionshinder. Antingen handlar programmen om funktionshindrade, och då syns vi, annars är vi mest osynliga.
Ett utmärkt exempel är det populära programmet ”Lotta på Liseberg” där har alla med större rörelsehinder placerats långt bak och deras glada ansikten visas inte i tv-n. Är detta ett medvetet undanskuffande från producenten? Jag hoppas verkligen inte, för i så fall kan man till och med prata om diskriminering. Ett annat lika populärt program är Allsång på Skansen. Men här finns det ett ställe längst fram visserligen på sidan, med förträfflig överblick över scenen och fullt synligt för tv- kameror. Bland tv-produktioner finns det säkert åtskilliga fler exempel på undanskuffande. Egentligen är detta synd för Lotta på Liseberg, speciellt som programmet sänds från det väldigt tillgängliga Liseberg.
Men nu är det ju sommar och sol och vi kanske inte ska fastna i begreppet undanskuffande. Tillgänglighet finns nu, tack och lov, på flera badplatser Härlanda tjärn och Sillviksbadet, vi är inte längre undanskuffande till enbart Lilla Amundön.
Den här bilden är från en icke anpassad badstrand men med en rullstol som är avsedd att använda just vid bad. En sådan stol borde finnas på alla badplatser med sandstrand och det skulle säkert kunna underlätta för oss innan och under tiden anpassningen pågår. Men även sandstränder som inte går att anpassa blir ”badbara” om man tillverkar en mobil ramp typ en ribbad sängbotten som man kan rulla ut. Denna görs av träribbor som sammanfogas med två rep eller dylikt i en längd från sandstrandens början och ner i vattnet.
Hittills under sommaren har jag inte vågat bada i havet. Vattnet har varit alldeles för kallt. Jag har inte ens vart och tittat på de nya anpassade baden.
Häromdagen mötte min assistent en äldre man som var ute och gick med sin hund. Mannen vad mycket pratsjuk och samtalet var snart i gång. Min assistent berättade för honom att han var personlig assistent och arbetade åt kvinnan i rullstol som bodde i huset bredvid. Mannen berättade då att han ofta har gått förbi i samband med att har rastat sin hund under många år. Men han har aldrig tilltalat oss för att han inte har vetat hur man skulle tilltala ”såna där”. Men just då kom jag ut och han fick pröva på att prata med mig. Mannen i fråga har ju inte haft i åtanke att skuffa undan vår existens, han vill ju ha kontakt med oss. Men hur gör man? En situation som kanske skulle underlättas av att vi fanns mer i media och där skulle synas hur lättillgängliga vi är.
I sommar var det 23:e året för Almedalsveckan på Gottland. Jag försökta lyssna så mycket som möjligt, men det var inte mycket som var möjligt. Ordet tillgänglighet tyckte jag förekom väldigt ofta, men det var inte vår tillgänglighet, det var politikens tillgänglighet för vanliga människor. Synd att ett så fint ord har flera betydelser och ofta används i olika sammanhang. Bland de olika partiledarnas tal var det endast Vänsterpartiet som överhuvudtaget nämnde något om funktionshindrade i sina tal.
Nu har jag berättat om två tillgängliga situationer och två undanskuffande. Tack och lov blir samhället mer tillgängligt på alla sätt. Måtte det inte bli undanskuffande igen.
Ulrika
Ett utmärkt exempel är det populära programmet ”Lotta på Liseberg” där har alla med större rörelsehinder placerats långt bak och deras glada ansikten visas inte i tv-n. Är detta ett medvetet undanskuffande från producenten? Jag hoppas verkligen inte, för i så fall kan man till och med prata om diskriminering. Ett annat lika populärt program är Allsång på Skansen. Men här finns det ett ställe längst fram visserligen på sidan, med förträfflig överblick över scenen och fullt synligt för tv- kameror. Bland tv-produktioner finns det säkert åtskilliga fler exempel på undanskuffande. Egentligen är detta synd för Lotta på Liseberg, speciellt som programmet sänds från det väldigt tillgängliga Liseberg.
Men nu är det ju sommar och sol och vi kanske inte ska fastna i begreppet undanskuffande. Tillgänglighet finns nu, tack och lov, på flera badplatser Härlanda tjärn och Sillviksbadet, vi är inte längre undanskuffande till enbart Lilla Amundön.
Den här bilden är från en icke anpassad badstrand men med en rullstol som är avsedd att använda just vid bad. En sådan stol borde finnas på alla badplatser med sandstrand och det skulle säkert kunna underlätta för oss innan och under tiden anpassningen pågår. Men även sandstränder som inte går att anpassa blir ”badbara” om man tillverkar en mobil ramp typ en ribbad sängbotten som man kan rulla ut. Denna görs av träribbor som sammanfogas med två rep eller dylikt i en längd från sandstrandens början och ner i vattnet.
Hittills under sommaren har jag inte vågat bada i havet. Vattnet har varit alldeles för kallt. Jag har inte ens vart och tittat på de nya anpassade baden.
Häromdagen mötte min assistent en äldre man som var ute och gick med sin hund. Mannen vad mycket pratsjuk och samtalet var snart i gång. Min assistent berättade för honom att han var personlig assistent och arbetade åt kvinnan i rullstol som bodde i huset bredvid. Mannen berättade då att han ofta har gått förbi i samband med att har rastat sin hund under många år. Men han har aldrig tilltalat oss för att han inte har vetat hur man skulle tilltala ”såna där”. Men just då kom jag ut och han fick pröva på att prata med mig. Mannen i fråga har ju inte haft i åtanke att skuffa undan vår existens, han vill ju ha kontakt med oss. Men hur gör man? En situation som kanske skulle underlättas av att vi fanns mer i media och där skulle synas hur lättillgängliga vi är.
I sommar var det 23:e året för Almedalsveckan på Gottland. Jag försökta lyssna så mycket som möjligt, men det var inte mycket som var möjligt. Ordet tillgänglighet tyckte jag förekom väldigt ofta, men det var inte vår tillgänglighet, det var politikens tillgänglighet för vanliga människor. Synd att ett så fint ord har flera betydelser och ofta används i olika sammanhang. Bland de olika partiledarnas tal var det endast Vänsterpartiet som överhuvudtaget nämnde något om funktionshindrade i sina tal.
Nu har jag berättat om två tillgängliga situationer och två undanskuffande. Tack och lov blir samhället mer tillgängligt på alla sätt. Måtte det inte bli undanskuffande igen.
Ulrika
