En ny elrullstol?
Sedan en tid har jag varit i behov av en ny elrullstol men inget hände. Till slut klagade även teknisk service på hjälpmedelcentralen på min rullstol och sa till arbetsterapeuten att jag behöver en ny stol. Och då började det hända saker. Jag fick en tid någon månad framöver för utprovning. När ja så äntligen var på HMC fick jag prova en Permobil. Min kropp är inte längre som Gud skapade den och jag behövde mycket anpassning av stolen. Alla anpassningar gjordes om till kostnader och slutade på en fördyring av stolen med en och halv(1 ½) gång. Det blev en betydande kostnadsökning och måste tas upp av kostnadsansvarig i min stadsdel. Är jag värd så mycket?
Det är en obehaglig tanke att jag (alltså min kropps behov) ska värderas i pengar innan den kan accepteras. En normal kropp, alltså de flesta människor, värderas inte i pengar. De bara accepteras. En människa är alltid en människa bara man inte har något funktionshinder som kräver en insats från samhället. Men mot vad ställs mina behov i relation till? Är det mitt människovärde?
Det här är frågor som säkert de flesta av oss som är funktionshindrade ställs inför. Och en del kanske även ganska ofta. Men har vi verkligen ett mindre människovärde? Jag vägrar att tro att så är fallet. När jag i mina tveksamma stunder sitter och funderar, letar jag efter bevis på att samhället/staten ser oss som likvärdiga medborgare. Då ser jag bla lika rösträtt, personnummer, samma skattskyldighet, barnbidrag, studiebidrag och pension. Officiellt har vi alltså samma värde. Men hur är det med våra medmänniskor? Det finns ju människor som inte ser oss och inte vill titta på oss, möta våra blickar och svara på ett leende. Men sådana tillfällen vill jag helst inte tänka på. Istället vill jag tänka på andra människor, som med ett varmt leende vill underlätta för mig på bussen, i affären och överallt annars. Det är nog de stunderna som ska räknas.
Vi måste ha rätt att känna oss lika värdiga som alla andra. Vi måste kunna förbise tillfällen och medmänniskor som skulle kunna antyda annat. Tillfällena utvecklade sig nog felaktigt och medmänniskorna hade nog dåliga dagar.
Ulrika
Hösten kommer med storm och färg
Hösten närmar sig med stormsteg. Fast egentligen blåser det inte storm men nog upp i kulingstyrka ibland. Roligt är det i alla fall inte. Jag vill hellre ha klara och soliga höstdagar.
Nu blåser det om Färdtjänsten också. Enligt Göteborgs Posten den 31.8 har Göteborgs Färdtjänst sagt upp avtalet med Sandarna Transporter. Orsaken ska enligt GP vara att olycksantalet det senaste året varit för stort.
Att olyckor överhuvudtaget ska finnas kanske vi måste leva med men att Färdtjänsten har så stor tolerans som de tydligen har tycker jag inte att vi ska acceptera.
Många av oss rullstolsburna har också funktionshinder i armarna så vi har svårt att skydda oss i ett fall. En icke rullstolsburen kan tom klara ett fall från färdtjänstbussens liftplatta helt utan skador eller mer lättare skador. Men sitter man i rullstol med dåliga eller inga armar kan fallet sluta med svåra skador.
Efter en olycka måste man ha en ordentlig utredning, men den måste ske i kommunens regi. Ändringar hos bussföretaget för framtiden måste godkännas av kommunen inom en kort tid. Efter att denna tid är passerad ska bolaget inte få köra färdtjänst längre. Sen när kommunen slutligen har godkänt bolagets ändringar kan man åter uppta trafiken. Både kommunen och färdtjänstbolagen måste sätta vår säkerhet i första rummet.
En situation som denna måste ju vara bussföretagens fasa. Tänk att orsaka förutom egna olägenheter även allt det besvär det innebär för deras resenärer, allt lidande för den skadade och för oss andra i rullstol som får mycket sämre transportmöjligheter när ett bussbolag försvinner och innan en ersättare kommit igång.
Men snart kommer nog en solig och härlig septemberdag. Tänk vad naturen kan vara vacker en sådan dag. Även från en rullstol kan man, om man är ute se gula områden med kantareller eller trän fulla med röda rönnbär.
Ulrika
